Särintresse?

Med förvåning läser jag statsministerns uttalande om att det svenska försvaret skulle
 vara ett särintresse. Min första tanke var: Han måste vara felciterad, allt som står
i tidningen är ju inte sant.
 Men någon dementi har jag inte sett. Mycket kan betecknas som
särintresse i landet, men försvaret är väl ändå något av de sista som kan hamna i den kategorin.
Vi står inför viktiga vägval när det gäller försvaret framöver. Jag tänker framför allt på NATO-debatten. Jag hoppas att vi får en seriös diskussion om detta. Reinfeldt bör förklara vad han menar.

Brist på subsidiaritet hotar EU

Ett av de största hoten mot EU är människors upplevelse av att många beslut som borde fattas på närmre håll nu har flyttats högre upp i hierarkin. Alla organisationer som ska fortleva måste åtnjuta förtroende och ha en förankring bland folkflertalet.
EU:s roll för att bidra till fred, stabilitet och mänskliga rättigheter i vår del av världen är betydande. Detta riskerar att hamna i skymundan när beslut som borde fattas i de enskilda länderna istället lyfts upp och fattas på överstatlig nivå. Denna utveckling riskerar EU:s legitimitet. En ideologiskt bärande princip är subsidiariteten: beslut ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå. Rätt beslut på rätt nivå.
 För oss Kristdemokrater är det viktigt att ständigt vara uppmärksamma på att denna princip efterlevs. Politiken har sina gränser, det måste gälla även i EU. Vi kommer att få svårt att hävda vikten av ett fungerande europasamarbete inom viktiga frågor om debatten handlar om sådant som borde hanteras på hemmaplan.
Liksom man rensar ogräs i rabatten för att det fina ska växa och frodas, likaså måste vi rensa bland det som EU inte måste syssla med. Just för att det verkligt viktiga ska vara i fokus.
Politiker, både i Sverige och i Bryssel, ska bestämma mindre, människor ska bestämma mer över sina liv.

Barnen är det viktigaste!

Barns och ungas uppväxtvillkor är den fråga som ska genomsyra Kristdemokraternas arbete fram till nästa val. Det finns barn som far illa även i vårt land. Barn som lider brist på mycket av det som borde finnas för att skapa en trygg uppväxt. Det är tragiskt av flera skäl att organisationer som arbetar för att hjälpa utsatta barn inte drar sig för att frisera siffror. Tragiskt för att det riskerar trovärdigheten i deras viktiga arbete att hjälpa. Tragiskt för att vi kan förledas tro att kanske allt som skrivs om barns utsatthet är förvrängda bilder.
Verkligheten för många barn är så besvärlig att bilden inte behöver förvrängas och framställas värre än vad den är. Det största problemet tror jag dock inte handlar om materiell fattigdom. Genom försörjningsstöd ska även de med sämst  ekonomi försäkras att inte vare sig behöva frysa eller hungra. Ett större problem menar jag är avsaknad av trygghet och tid tillsammans. Alla behöver känna sig omtyckta , behövda och bekräftade av sin nära omgivning.
Alla beslut som fattas bör konsekvensanalyseras utifrån hur barnen påverkas av dem.