Ansvaret för missbruksvården bör inte flyttas
I Sverige finns i
storleksordningen mellan 400 000 och 500 000 personer som missbrukar antingen
alkohol, narkotika läkemedel eller dopingpreparat. Det är alltså ett omfattande
problem vi talar om som drabbar många och när vi också tar med i beräkningen
personer i den missbrukandes närmaste omgivning så talar vi om en numerär som
överstiger en miljon berörda.
God kvalitet och
ökad tillgänglighet måste gå som en röd tråd genom all vård och så naturligtvis
även inom missbruks och beroendevården. Det handlar om personer som är
speciellt utsatta och ofta stigmatiserade av sin omgivning. Ett missbruk sätter
spår på många olika sätt, fysiskt, psykiskt, socialt, ekonomiskt. Här är det
verkligen på sin plats att tala om utanförskap. Och att vända på utanförskapet
till att istället innebära delaktighet i samhället är det som vården måste
syfta till. Vägen kan vara lång och svår.
Det delade ansvaret mellan kommuner och landsting kan ses
som ett problem. Men jag menar att ett överförande av ansvaret till en ensam
huvudman skulle riskera att skapa än större problem. Missbruk och beroende
leder till skadeverkningar som är av
såväl social, psykisk och somatisk karaktär. Den vård som är aktuell omfattar
ett brett spektrum av vård och stödinsatser vilka faller både inom det sociala
och medicinska området.
Både socialtjänsten och sjukvården har viktiga uppgifter.
Inte minst vill jag betona det för dessa aktuella grupper så viktiga uppsökande
arbetet som ofta kombineras med socialt stöd till närstående. Därför kan det inte nog tydligt framhållas
att såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården har viktiga roller som ska
värderas lika och samordnas utifrån individens olika behov.
Dessvärre inträffar det att samordningen brister vilket
naturligtvis riskerar att drabba den vårdbehövande. Därför är det viktigt att
det nu införs bestämmelser om att kommuner och landsting SKA ingå
överenskommelser om samarbete med varandra i fråga om de som missbrukar. En
skyldighet att ingå överenskommelser tydliggör och förstärker huvudmännens
ansvar utan att i detalj föreskriva hur det ska genomföras. En inskränkning i
det kommunala självstyret kan den dogmatiskt sinnade måhända hävda – men det
måste ändock betraktas vara av ringa omfattning. Och i detta sammanhang vill
jag nämna att ett antal län och kommuner redan har insett vikten av ett
formaliserat samarbete och ingått överenskommelser enligt de intentioner som nu
föreslås bli lagfäst.
Sedan 2010 har
landsting och kommuner en lagstadgad skyldighet att ingå överenskommelser kring
personer med psykisk funktionsnedsättning. Bestämmelserna som nu är aktuella
bör kunna utformas på ett motsvarande sätt.
Det är viktigt att riksdagen nu ställer sig bakom
regeringens proposition om God kvalitet och ökad tillgänglighet inom
missbruks-och beroendevården.
