Flytta inte ansvaret för missbruksvården

Ansvaret för missbruksvården bör inte flyttas

 

 I Sverige finns i storleksordningen mellan 400 000 och 500 000 personer som missbrukar antingen alkohol, narkotika läkemedel eller dopingpreparat. Det är alltså ett omfattande problem vi talar om som drabbar många och när vi också tar med i beräkningen personer i den missbrukandes närmaste omgivning så talar vi om en numerär som överstiger en miljon berörda.

 God kvalitet och ökad tillgänglighet måste gå som en röd tråd genom all vård och så naturligtvis även inom missbruks och beroendevården. Det handlar om personer som är speciellt utsatta och ofta stigmatiserade av sin omgivning. Ett missbruk sätter spår på många olika sätt, fysiskt, psykiskt, socialt, ekonomiskt. Här är det verkligen på sin plats att tala om utanförskap. Och att vända på utanförskapet till att istället innebära delaktighet i samhället är det som vården måste syfta till. Vägen kan vara lång och svår.

 

Det delade ansvaret mellan kommuner och landsting kan ses som ett problem. Men jag menar att ett överförande av ansvaret till en ensam huvudman skulle riskera att skapa än större problem. Missbruk och beroende leder till skadeverkningar  som är av såväl social, psykisk och somatisk karaktär. Den vård som är aktuell omfattar ett brett spektrum av vård och stödinsatser vilka faller både inom det sociala och medicinska området.

Både socialtjänsten och sjukvården har viktiga uppgifter. Inte minst vill jag betona det för dessa aktuella grupper så viktiga uppsökande arbetet som ofta kombineras med socialt stöd till närstående.  Därför kan det inte nog tydligt framhållas att såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården har viktiga roller som ska värderas lika och samordnas utifrån individens olika behov.

Dessvärre inträffar det att samordningen brister vilket naturligtvis riskerar att drabba den vårdbehövande. Därför är det viktigt att det nu införs bestämmelser om att kommuner och landsting SKA ingå överenskommelser om samarbete med varandra i fråga om de som missbrukar. En skyldighet att ingå överenskommelser tydliggör och förstärker huvudmännens ansvar utan att i detalj föreskriva hur det ska genomföras. En inskränkning i det kommunala självstyret kan den dogmatiskt sinnade måhända hävda – men det måste ändock betraktas vara av ringa omfattning. Och i detta sammanhang vill jag nämna att ett antal län och kommuner redan har insett vikten av ett formaliserat samarbete och ingått överenskommelser enligt de intentioner som nu föreslås bli lagfäst.

 Sedan 2010 har landsting och kommuner en lagstadgad skyldighet att ingå överenskommelser kring personer med psykisk funktionsnedsättning. Bestämmelserna som nu är aktuella bör kunna utformas på ett motsvarande sätt.

Det är viktigt att riksdagen nu ställer sig bakom regeringens proposition om God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks-och beroendevården.