There is something rotten i the State of Sweden eller om att ta Ansvar

Ett av mina ledord, ideologiska utgångspunkter är: Ansvar.
Jag menar att vi är sällsynt dåliga i Sverige på att ta ansvar för vad vi gör. Det finns en tendens att det alltid är någon annans fel, eller att det var en olyckshändelse som omöjligtvis någon kunde rå för. Det är förödande för tilltron till samhället om vi ska nöja oss med detta. Låt mig ta några exempel från verkliga livet i Sverige idag:
1. En tre månaders bebis dör på Astrid Lindgrens barnsjukhus sommaren 2008. Barnet hade en koncentration av ett narkosmedel som var 1000 ggr. högre än normalt. Socialstyrelsen utreder och konstaterar:" Vi kan inte se att något brustit i omvårdnaden av den lilla flickan".
2. En 24-årig man avlider i Göteborg våren 2008 efter de skador som 13 poliser åsamkat honom när han greps. Förundersökningen om tjänstefel las ner.
3. En 10-årig flicka i Vetlanda lever i flera år under miserabla förhållanden med sin psykiskt sjuka pappa som utsätter henne för sexuella övergrepp. Socialchefen sitter trots detta kvar på sin post.
Ja, jag hade kunnat ta fler exempel, dessa ovan nämnda har väckt stor uppmärksamhet och kan antas utgöra toppen på ett isberg.
Vad beror då detta på. Jag tänker att det har med den svenska kollektivistiska traditionen att göra. Ingen ska vara förmer än någon annan, chefen tar inte ansvar. Detta leder till att ingen annan i organisationen heller tar ansvar. Det sprider sig en kultur av att "Det var inte mitt fel". För att citera titeln på etikforskaren Ann Heberleins bok som kom ut häromåret.
Vi måste komma till rätta med detta för att vårt förtroende för myndigheter, institutioner och för varandra inte ska urholkas.
Det är det som gör oss till människor med värdighet, att vi har förmågan att ta ansvar för våra handlingar. Vi ska kunna skörda frukterna av våra ansträngningar, men vi måste också vara beredda att stå till svars för felaktigheter. Det vi gör har betydelse!
Magnus